Här händer det saker

Vi pratar mycket just nu, Leon och jag. Om det här med flickor och pojkar. Varför Leon har snopp, men mamma snippa. Och varför min mage växer. Leon nickar förstående. Och pekar på sin egna trinda gosbulle till mage med ett enda ord på repeat. "Bebis".

Där byter jag ämne. Det känns lite tidigt att snacka blommor och bin. Men utsikterna ser helt klart goda ut. Här trimmas en PRIMA storebror. Som gärna är villig att dela med sig av sina käraste ägodelar, napparna. Säger han nu. Vi får väl se om han känner likadant när Lillan är ute.

Just nu räcker de här övertygande kärleksförklaringarna mer än gott.

 

Om du fortfarande undrar

... vad jag gör om dagarna.

Mums

 

Man blir så sugen på lax när den förpackas så här.

Dagen till ära

"I dag är det en fint att köpa blommor till sin blivande fru" hintade jag lite i förbifarten när jag gick ut genom ytterdörren i morse. Och kolla, kolla vem som spetsade öronen för en gångs skull. Jag blev faktiskt helt överraskad och rörd. Så fint och symboliskt att få en växt som måste vårdas med kärlek. Nu gäller det bara att skaka fram lite grönt i mina lila fingrar. Har nästintill lyckats ta livet av garderobsblomman i vårt sovrum (ska de inte klara sig typ helt utan ljus?). Så jag har inte för stora förhoppningar om den här skönheten. Men försöka ska jag! Tips om hur man sköter den bäst mottages tacksamt.

För övrigt tycker jag att Internationella kvinnodagen borde uppmärksammans mer. I synnerhet när det gäller kvinnors kamp för rättvisa i den tredje världen. Men också här i trygga Sverige. Fy skäms på oss för att vi inte har kommit till rätta med de vida löneskillnaderna mellan kvinnor och män ännu! 

Dumt att ropa hej

Så här såg det ut när vi vinklade upp persiennerna i morse. Där fick jag äta upp mitt nostalgiska vinterminne.

Ropa inte hej

Vaknade till detta i morse. Där fick jag för de nostalgiska vinterminnena.

Vinterminnen

Fick några fina bilder från Leons farmor. Vintern känns så långt borta nu, trots att den alldeles nyss var här. Så här i efterhand känns snön härlig. Särskilt när man ser Leons glada tjut i den fina träkälken som hans farmor och farfar köpt hem från Polen. De är så snälla och skämmer bort vår prins med allt från kläder till fina leksaker. För att inte tala om alla dagar och helger de ställer upp som barnvakt. Stort tack Iza och Marek! Er hjälp är ovärderlig. Verkligen.

Och så vände det ...

Och sex timmar in i arbetsdagen tog energin slut. Fullständigt. Som den gjort de senaste 24 veckorna. Tog taxi hem från den tredje intervjun för dagen. Det får bli skrivarstuga från hemmakontoret resten av dagen helt enkelt. Leon är hos farmor Iza, Martin ligger sjuk i soffan och katterna verkar allmänt eftermiddagsmosiga. Så jag passar på att njuta av lugnet. Trots att jag egentligen har en blåslampa i röven. Det finns en del att jobba igen från de dagar jag låg i sjuksängen om jag säger så.

Vad hände egentligen med det där att jag skulle vara snällare mot mig själv denna graviditeten? Träna mer. Vila mer. Men framför allt njuta mer. Inte helt otippat har det blivit precis tvärtom. Har aldrig känt mig så här trött förut. Vill bara sova, sova, sova ... zzz ... Jag har svårt att tänka mig att det blir tuffare att ha hand om två små än det här. I alla fall inte när jag eller Martin föräldralediga. Det är väl sen jobbet börjar, med vardagspusslet av jobb, hämtning och lämning på dagis, städning, handling och allt det andra som man borde och vill göra. Det finns inte en chans i havet att jag kommer mäkta med att jobba heltid i alla fall. Inte om energinivån ska vara så här låg. Det återstår att se.

Just nu gör jag det gamla beprövade tricket för att kickstarta skrivarmotorn: en stor kopp kaffe och en tallrik med jordgubbar och vaniljyoughurt. Och försöker att inte känna efter för mycket. Även fast man kanske borde?

Men en tavla med denna påminnelse är nog inte helt fel.

Bästa starten

Börjar dagen som jag önskar att jag kunde börja varje dag, med ett reportage. Just denna dagen är det frukostklubben på Lindängeskolan som jag ska täcka. Så himla fint med skolor som ser till att barnen får börja dagen med magen full. Och så himla fint att jag får möjlighet att se det med egna ögon och skriva om det. Det kan inte annat än bli en bra dag det här!

En femma för vad som rör sig därinne

 

Hur många legoklossar som går i den nya legolådan? 

När det är dags att surpla bananashakes till frukost nästa gång? 

Att det ligger äckligt mycket fimpar utanför vårt trapphus (nedrans puffare till slappa grannar som inte ids städa efter sig)? Att någon borde köpa ny kattsand och inte bara prata om det hela tiden?

Jag sätter en tia på att förmågan att andas och samtidigt skydda mot vatten inte finns med i tvååringens mindmapp. Men står tydligt på tvättlappen i den nytjackade jackan.

Och ännu en gång har vi Momo att tacka för det.

Så tack bästaste bästemor, tack!

Ny strategi?

 

Kommer hjärnan ihåg vad magen tyckte om när smaklökarna styrde?

Eller är det dags att ta en annan väg?

Några fördelar med att vara på tjocken

1. Håret blir tjockare
2. Ögonfransarna blir längre
3. Naglarna blir starkare
4. Huden blir mjukare

Det väger upp en fläskig rumpa, svettiga armhålor, svällande fötter och en värkmorlande rygg, right?

Slampor är vi allihopa

Slutrean ropar: kortaste kjolen till halva priset! Slinkigaste skorna nästan gratis! Kom och synda. Kom och kööööööööp!!

I min garderob finns inget av det. Plattfoten med bekväma bralls regerar i normala fall. Det är bara tjockismagen som suktar efter att balansera runt på styltor i minimala utstyrslar. Precis som förra gången. Surprise, surprise!

Bättre sent än aldrig

Vitemöllegatan 6A är vår adress. Stora paket är roligare än små. Det här inlägget skulle ha postats redan förra veckan. Noterat.

Omställningen

Momo? Momo? Momo? Momo?

Det är minsann inte lätt att vara två år och hinna med svängarna i de vuxnas liv.

Kan säga att det finns en liten kille som längtar efter nästa gång han kan vakna och rusa in till mormors säng och läsa godmorgonsagor.
 

För övrigt ser ni att gullungens samlingsmani växer. Napp, kisse, böckerna Julle och Dumpe, nallen Micha (stavning?) och nu även "Bubbla" (såpbubblorna) och Gjavschopa (grävskopa). Och så nappen förstås. Som mer och mer blir viktig i plural. Jag vill också leva i en minimänniskas värld, om så bara för en dag. Tänk er själva att komma in på jobbet med hela famnen full av sånt som man tycker om. :)

Som att ha varit på en veckas semester

En ny nyans i fejan, ett par tusen fattigare (som turligt nog dras först vid nästa lön) och go känsla av att det det faktiskt är ganska skönt att vara hemma. Och kolla vilka som har kommit på besök under tiden jag legat och grottat i sjuksängen. Välkomna tillbaka!

Kvällens finaste

Texten. Musiken. Artisten.

Love affair

Kroppen är så jädra cool som vet exakt vad den behöver. Jag lyder snällt och stuvar frys och kyl full.

Pengarna tillbaka vore fint

 

Trötthet och dåsighet. Nedsatt reaktionsförmåga. Det ska vara tydliga bieffekter av hostmedicinen den barska läkaren skrev ut. 

Varför blir jag då som en överpigg hamster så fort jag ens snusar på den spruckna korkjäkeln? Så mycket för att rädda de spillda dropparna. Här sitter jag ännu en hostlös natt (nån valuta för de bortkastade pengarna i alla fall) utan att kunna sova. En endaste blund.

Och i morgon är det måndag.

Få saker imponerar som morsor

 

Leon pekar och springer. Momo springer efter. I 280. Så har det sett ut hemma hos oss de senaste fyra dagarna. Och min kära mor håller snällt masken och tävlar med den ettriga tvååringen om vem som kan somna fortast om kvällarna. 

Jag är bara tacksam. Otroligt jäkla tacksam. Inte helt utvilad. Men ta mig tusan betydligt mer än om jag varit själv med vilddjuret i en vecka. 

Influensan har Momos makalösa mammakurer jagat bort. Jag svär att det var pannkakorna som gjorde susen. Beats antibiotika anytime.

I morgon tar lyxen slut. Tillbaka till verkligheten, check! Den resan förtjänar ett stort tack. Så tack älskade mamma. Tack för allt!